RABIAT

Kan man vara även om man bara är ett och ett halvt år och inte förstår varför sömn är ett nödvändigt ont.
Den lilla livliga ligger inne i sovrummet med sin pappa. Hon är så nära rabiat man bara kan vara. Det innebär att hon vrålar hysteriskt. Riktigt högt, kraftfullt och förmodligen kommer det att höras på hennes röst i morgon när hon pratar hur ansträngda hennes stämband vart under kvällen.
Hon borde sova nu, det är sant men det blev något knas i går när hon fick vara med på fest och inte somnade förrens vid ungefär samma tid som nu, fast i går då.
Jag förundras över hur en så liten kropp kan ha så mycket envishet i sig. Nu har hon skrikit cirkus halvtimmen och verkar inte ge vika än på ett tag.

Förutom det så är jag trött. Det har vart en hektiskt tid på sistone och i går kände jag i magen att det har vart lite för hektiskt. Magkatarren har satt in och halsbrännan retar gallfebern på mig. Ho ho! Vilket skämt, halsbränna och gallfeber. Två riktigt justa kombinationer.

Skämt och sido, det är ju aldrig bra när stressen visar sig på så vis. Dags att dra ner på... Ja jag vet inte vad, men något måste det finnas.
Min lilla stora flicka är hos sin mormor i Hälsingland. Hon ringde här tidigare och sjöng en sång för mig som hon själv skrivit.
Det kändes fint i mammahjärtat när dottern musicerar. Kanske det blir något av henne som det aldrig blev av mig.
Jag längtar en massa efter henne. Efter gossen också. Han som befinner sig i sin faders trygga famn.
Det är svårt att samtala med gossen just för att telefonering inte är hans främsta färdighet. Han tycker det suger fett som var och varannan unge så fint uttrycker sig nu för tiden.

Åh... Hon tystnade... För att börja om igen. Suck!
God natt gott folk.
/Christelle