KNULLA!
Ordet jag länge fasat för. Nog för att jag själv använder det, men då i de mer lämpade tillfällen som inte är fyllda av barnaöron. Dessutom är jag närmare graven och hon håller sig fortfarande i fosterstadiet.
Det var nästan att jag tappade ansiktet när hon sa det.Jag talar om den nyblivna sjuåringen.
Men som den coola och förstående mamman jag bestämt mig för att vara. Ni vet den som inte tabubelägger saker och ting i första hand, resonerade jag med trygg hand och frågade om hon visste vad det betyder. Det visade sig att hon var fullt underrättad med ordets betydelse.
Men! Sa jag. Det går ju att använda andra ord som.... eh... ha se.... Det gick inte att komma på ett vettigare ord just då för stunden.
Alla ungar jublade över situationen som uppstått och farmor den stackarn. Hon som satt bredvid och försökte behålla alvaret tyckte minsann inte att situationen var bekväm.
Ja vad gör man. Försöker att hålla dom i schack så länge det går. Men man insér att loppet snart är kört. I alla fall utifrån de referensramar man drar på sig via sitt yrkesliv.
Skall tillägga att dagens tjänstgöring har gått av stapeln som So-vikare i en högstadieskola. Läskiga är dom brölande tonåringarna. Läskiga men väldigt söta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar