Man förstår inte...

Har just kommit från en förmiddag fylld av en massa dubbelinformation. Det var slöseri med både tid och energi om man frågar mig. Då vill jag inte vara nonchalant eller högnäst. Det var helt meningslöst. Klart som fan är att det borde finnas något som heter att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet.
Ja ja, det är en annan diskussion.
Vad jag nu tänkte skriva om är vad som följde efter det tråkiga basgrupps mötet.
Jag gick och käkade lunch tillsammans med en kurskamrat. En mycket fin sådan. Med både integritet, erfarenhet och en otrolig karisma,
Hon kommer från Bosnien. Det gjorde hon för 17 år sedan om jag inte missminner mig. Då var hon tretton år. Det kan vara så att hon var fjorton också. Jag kommer inte riktigt ihåg. Hur som haver, hon kom direkt från kriget. Vilket känns helt overkligt för mig. Att sitta i samtal med en jämlik människa som har en erfarenhet så jävulsk så jag inte ens kan föreställa mig det. Det har hänt förr. Men nu kändes det mer äkta på något vis. Hon berättade om livet utifrån att vara en invandrare/flykting.
Hon berättade om människor som står henne nära som redan i 16 års ålder fick gå ut i krig och kämpa för något som inte låg i deras övertygelse.
Att som sextonåring bruka ett vapen och döda människor pga ett etniskt ursprung. Att utrota folk på beställning.

Hennes familj levde precis mitt i kriget. En gryta som ligger mitt i en bergskedja där man om natten både hörde och såg bomberna falla. Tydligen så går det att vänja sig vid allt. Men är man realist så inser man nog efter ett tag att det inte är hållbart. Inte för sin familj eller sig själv och att kriget snart är inne på ens egna knut. Då är det nog bara att packa ihop för överlevnad.

Tänk er att som tolvåring med alla dess rädslor smyga ut om natten för att försöka ta sig över gränser som bara är upprättade för att stänga in människor för att genomföra en snar utrotning.
Dom smög sig genom skogsvägar, stigar, sov hos olika bekanta lite här och var för att inte bli upptäckta. Det tog en månad för dom att nå sitt första mål.
Pappan var inte med på den resan. Han blev lämnad kvar i kriget.
Men hon berättade att han hade suttit i en bunker med en gruppkamrat som hade blivit sprängd i bitar. Det gick inte att känna igen kamraten. Pappan hade tagit kamraten, burit honom genom skogen för han var övertygad om att det gick att rädda kamraten som redan var död.
När han kommit till stället där han skulle lämna kamraten så märkte han att ingen såg honom, ingen brydde sig och ingen märkte av honom. Då tog han sin chans och smet. Han deserterade helt enkelt.
Innan han begav sig så skyndade han hem till deras hem. Han hade för avsikt att ta med sig det viktigaste. Det blev en väckarklocka, en röd som han gett sin dotter tidigare. Snabbt stoppade han ner den i sin ficka och begav sig mot friheten.
Han tog samma väg som hans familj tidigare tagit och efter många om och men så fick dom vara tillsammans.
En mamma, en pappa, en snart blivande 16-åring, en trettonåring, en nioåring och ett litet ofött flickebarn i magen.
Innan kriget var det vilken familj som helst, en sådan där som kommer hem till varandra. Som lever i trygghet, lugn. Möjligen hade dom det obligatoriska fredagsmyset eller något annat jämförbart.
Det som hände dom och många andra är något jag inte ens kan förstå. Jag vill förstå för jag vill förstå vad som ligger bakom så mycket ont som händer.
Dessa människor har blivit så mycket mer ärrade i själen än vad vi svenskfödda någonsin kan förstå.
Om vi pratar om barn med problem och behov i skolan, att dom kommer från uppväxter som vart oroliga. Föräldrarna är alkoholister, föräldrarna är karriärister osv. Allt möjligt som vi kan tänkas ha som orsak till barn och vuxnas utåtagerande beteenden. I de fallen går det så bra att sätta en orsak till varför det är så.
Men handlar det om en man med utländskt ursprung som betett sig på ett vis så är han en jävla svartskalle som inte kan anpassa sig till våra svenska lagar och regler.
Men i vad ligger det sunda förnuftet. Hur fan skall en så ärrad människa kunna bete sig och agera sunt och realistiskt alla gånger. Att man av tidigare erfarenheter blivit så skadad av sina upplevelser så man tror att man skall bli mördad. Att paranoian satt sig så fatalt i kropp och själ att man väljer att sova med en pistol under huvudkudden för att man inte vågar tro att man verkligen är fri.
Eller som att man inte vågar resa dagtid för man är rädd att träffa på någon från förr som kan känna igen en och kanske döda en för det man som 16-åring gjort.
Det mina vänner. Det är en klar orsak till varför dessa "jävla svartskallar" inte kan betee sig i det svenska samhället. Likväl som svenskar som utsatts för jävulska saker inte heller kan betee sig utifrån normen av hur vårt folk skall vara.
Vart ligger empatin? Jag saknar den empatiska debatten i vårt samhälle. Den empatiska vinklingen i media utifrån en person som hamnat på sned.
Det kan ju bara bli bättre om empati blir ett redskap när man skall till att möta människor i dessa situationer.
Herre min kära! Alla är vi bara människor.
Kärlek åt folket/ Christelle