Hur tänker vissa?

Jag upphör aldrig att förvånas.
Hörde just om en styvförälder som delar sitt liv med en man som har ett barn. Själv har denne ett barn och sedan har dom ett gemensamt.
Nu stundar lovet och personen i fråga undrar om h*n är knäpp som bara vill vara med sina två barn på lovet och låta bonusungen gå på fritids.
Ehh?
Ja det är knäppt. Herre min jeh så knäppt det är.
Stackars stackars barn säger jag bara.
Vad tänker man med?
Jo jag skall alltså flytta ihop med en man som har barn. Ok!
Sedan skall vi skaffa ett barn tillsammans. Ok!
Sedan tänker jag bara bry mig om mina egna barn, han får bry sig om sitt barn. Fast denne bor i samma familj. Ok!
Mina barn är mycket bättre och viktigare än det "tredje" barnet i familjen. För det är inte mitt. Ok!
Jag vill så klart ha egen tid med mina barn. Ok!
Det skall ske då vi har alla barn och det är lov. Ok!
Vad hans barn känner som inte "hör till" skiter jag i. Ok!
Så länge jag får bry mig om bara mina barn. Ok!
Fast mitt barn är ju syskon med hans barn. Ok!
Det spelar ingen roll juh. Barnet är i alla fall inte mitt, så jag behöver inte bry mig. Ok!
FLYTTA INTE IHOP MED BARN OM DU INTE ÄR BEREDD ATT GE ALLT FÖR DETTA BARN OCKSÅ!

STÖRT!!!!
Sådan fattar väl inte barn heller. Barn vill bara vara värda. Jag förstår inte vad man tänker med när man resonerar så där. Har man flyttat ihop med en man som har barn så tar man bannemig ansvar för allt som har med barnet att göra. Vare sig det är ditt eller inte. Det handlar inte om att ta någons föräldraroll, eller göra sig själv betydelsefull.
Det är så blasé diskussion om att man inte behöver älska bonusbarnen, man behöver inte ta ansvar för dom, man skall inte ta ansvar för dom för det gör föräldrarna så bra. SKITSNACK! Det spelar väl ingen roll vem man är. Lever man i relation med barn. Vare sig man är lärare, förälder eller bonusförälder så skall man ta ansvar för barnen och det på ett så respektfullt sätt så att barnet känner ett lika värde.
Den veckan som barnet är hos den ene föräldern så saknar ju denne den andre föräldern också.
Barnet saknar den villkorslösa kärleken från sina föräldrar. Den kan även en styvförälder stå för så behöver barnet vare sig känna sig utanför eller åtsidosatt. Älskad för den person barnet är, älskad för att ett barn behöver vara älskat, älskat för att känna att man hör till .
Jag önskar att alla bonusföräldrar fick känna hur fantastiskt det är när man faktiskt kan får leva i en förut så haltande familj som blir hel igen, fast på ett annat sätt. Att ge barnen trygghet, lugn och framförallt självförtroende och respekt.
Det viktigaste för ett barn att komma hem till är tryggheten, kärleken och förståelsen från de vuxna i hemmet.
Hemmet är ens trygga vrå, ens borg. Men är man inte välkommen i hemmet för att det sitter en annan rugguggla där, då mår man nog inte så bra. Tror jag!
Älska era ungar. Vare sig dom är komna ur er eller inte. Det förtjänar dom.

/Christelle