Skallen känns som ett stort rum fyllt av en massa tungt svart.
Det är helt otroligt att man kan tappa fotfästet så här mycket. Mer går det ju också så klart men detta räcker mer än nog för mig.
Jag orkar knappt hålla uppe ögonen samtidigt som jag håller på att stressa ihjäl mig.
Får lov att ta en senare buss i dag iaf. Det innebär att jag kommer att komma försent. Detta trots att jag klev upp halv sju i morse för att börja göra allt som måste hinna göras innan jag skall iväg.
På vägen hit till klockan tio så har allt bara jävlats. Inget har gått som smort vill jag lova. Magsåret är inte långt borta.
Vad är det som gör att man fylls upp av en sådan inre stress så att man knappt vet vart man skall ta vägen.
Ungarna suger åt sig detta och blir extra tjorviga just dessa stunder också.
Just nu så sitter jag bara ner och andas. Det får lov att bli så och snart skall
jag ta en dusch.
Precis nyss gick det förbi ett äldre par. Pensionärer skulle jag tro. Solen skiner och dessa två nyttjade det fina vädret till att ta en rask prommis.
Stunder som dessa längtar jag till jag blir pensionär. VERKLIGEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar