Susi-Bert....

Jag har en pojke.

Han är fyra år, men fyller fem om en månad.

Han är en sådan där pojke man tittar lite extra efter.

Hans stil är rätt nonchalant och ja likväl cool.

Han kan många fula ord och använder dom mer än gärna. Det har liksom blivit hans grej.

Att hejda honom i hans språkbruk har blivit min grej.

Han försöker nå upp till högsta topp. Sådär som de större grabbarna naturligt gör. Det blir väl lätt fel. Det är ju inte så att världen runt om kring är förstående och pedagogisk. Han får lära sig den hårda vägen, är man inte juste så får man inte vara med.

Ett parallellt universum finns det helt klart. Det är där man kan finna honom sådär till vardags. Bland tankar och kullar där det inte finns vare sig tjatiga mammor, strumpor som skall tas på eller motgångar.

Att långsamt gå eller att för den delen skynda på är däremot INTE hans grej. Det finns inte heller i hans universum.

I hans universum är alla vägar byggda av studsmattor eller farleder likt autobahn. Stress har en tvärtemot betydelse och betyder översatt med vårt språk långsamt, långsammare, långsammast.

I hans universum har han kompisar som inte är likt dom som finns i vårt universum. Han delar sina hemligaste hemligheter med små sniglar, svarta minimyror, flugor och spindlar och pinnarna som ligger på marken är gjorda av guld därför är dom värdefulla.
Om han fick önska så skulle de snälla Transformersgubbarna också vara en del av hans parallella universum. Men det går tyvärr inte, för han vet att dom inte finns på riktigt och i hans värld finns bara riktiga saker. Dock med lite högre statusvärde än i denna värld.

Ni vet en spindel, dom är ju faktiskt väldigt bra kompisar. Dom har till och med namn, jag vet då en som heter Susi-Bert.

Så tänk på det nästa gång ni tänker mosa en spindel. Det kan vara någons bästa kompis.