Mina barn har favoriserat en viss film lite extra sådär. Det handlar om mammans absoluta favvis också. Jag antar att det är någon social påverkan, men det kan jag erkänna utan att känna skam. För fy fabian vad bra den är. TRANSFORMERS återigen. Inte den tecknade töntiga, utan den riktiga. Den med coola specialeffekter och en kärleksfull story. Kalla mig enkel, det kan jag också ta.
Ja hur som haver så sitter 1.5 åringen och 5 åringen och spanar in denna rulle, gång på gång på gång. 1.5 åringen hajar väl inte allt för mycket (förmodligen mycket mer än vad jag tror) och femåringen har jag förklarat för. Hur det fungerar alltså. Att robotarna inte finns på riktigt. Jag tog en fin bild på sonen när han står med fingrarna i öronen och tungan dreglande hängande utanför. Hade det vart ljud på den bilden hade det vart ett spruta spott, pruttljud. Sedan tog jag självaste Optimus Prime och klippte in i samma bild. Så på bilden kunde sonen se sig själv stå och reta Optimus och då förstod han hur det fungerade, även på film. Jag har inte den bilden i besittning längre. Men jag kan bjuda på två bilder från två sjuka som kollar in världens barnvänligaste film..... Barnmisshandel? Icke!
/ Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar